Adjö till Armagideon Time

Den här bloggen är från och med nu avslutad. Ni finner mig i fortsättningen här.

Missilförsvaret revisited

Från den 25 oktober 2007:

Mitt i den högljudda amerikanska propagandahysterin angående Irans påstådda kärnvapenprogram – ivrigt påhejat av bl.a. Dagens Nyheters ledarsida – döljer sig information som hjälper oss skilja verkligheten från fantasin. Det behövs, då den inslagna amerikanska vägen är utomordentligt farlig.

Enligt gängse nidbild av Iran är emellertid jänkarna ute efter att rädda oss från deras ondska. Historien är säkert välbekant vid det här laget: ledda av sin homofobiske, antisemitiske och historie-revisionistiske president, Mahmoud Ahmadinejad, är Iran på god väg att tillverka kärnvapen. I bakgrunden befinner sig de mystiska mullorna, som smider planer för… ja, för vadå egentligen?

De här ”planerna” spelade en prominent roll i DN:s ledare häromdagen (”Ovälkommet besök”, 2007-10-17). Där klargjordes med all önskvärd tydlighet, att de iranska ”planerna” måste stoppas innan det är för sent. Tyvärr fick läsaren ingen förklaring till vad planerna innefattade. Av den anledningen mejlade jag DN:s ledarsida och bad helt vänligt om en förklaring till vad som avsågs.

Jag fick inget svar.

Det är därför en öppen fråga, vilka de iranska planerna är. Då Dagens Nyheters ledarsida verkar ovilligt och/eller oförmöget att hjälpa till måste svaren sökas någon annanstans.

Ironiskt nog gavs en fingervisning i DN dagen efter ledarens publicering, där den israeliske historikern, tillika den sionistiske extremisten, Benny Morris, gav sin syn på saken. Morris menade, att Israels ”största existentiella hot kommer från ett kärnvapenförsett Iran som styrs av ett irrationellt och dödslängtande prästerskap” (Jönsson, ”Varnar för ny förintelse”, 2007-10-18). Ergo: Iran vill ha kärnvapen för att angripa och utplåna Israel, något som inneburit automatisk självutplånelse – därav deras irrationalitet och dödslängtan.

Påståendet faller på sin egen absurditet. Mullorna är varken irrationella eller drivna av dödslängtan. Istället förefaller den iranska, politiska eliten vara driven av ett verkligt säkerhetstänkande. När man därför förpassat Morris hjärnspöken till Underlandet, är det möjligt att finna nyckeln till Irans säkerhetstänkande.

Iran utgör en shiitisk ö i ett mer eller mindre fientligt sinnat sunnitiskt hav. Man står dessutom under direkt väpnat hot från USA, som till råga på allt anlägger permanenta militära baser längs med Irans långsträckta gräns i väster. Irans repressiva och tämligen impopulära ledarskap är vidare oroat för att Förenta staterna ska iscensätta en statskupp likt den 1953, då den demokratiskt valda regeringen avsattes och ersattes med den bestialiske shahens 27-åriga terrorstyre.

Sålunda står säkerhet högt i kurs hos iranierna, och det är i det ljuset man måste betrakta deras nukleära program.

Den nuvarande stiltjen i förhandlingsläget mellan länderna beror enligt DN på iranskt trots. Det är högst missvisande. Av två skäl omöjliggör nämligen Washington konstruktiva samtal. För det första håller de fast vid den s.k. militära optionen (det är svårt att förhandla, när någon riktar en pistol mot ditt huvud) och för det andra vägrar de förhandla om Irans säkerhetsfrågor.

Enligt Center for International Policys Selig Harrison existerade 2004 en bred bas för förhandlingar mellan EU och Iran. Iranierna var villiga att skrota sitt nukleära program i utbyte mot en slopad interventionspolitik i landets affärer från USA. Under press från Bushadministrationen ska EU emellertid ha dragit bort säkerhetsfrågorna från förhandlingsbordet och Iran fortsatt sitt anrikningsprogram av uran (Harrison, ”It’s Time to Put Security Issues on the Table with Iran”, The Financial Times, 2006-01-18).

En ofta upprepad farhåga med nämnda urananrikning är att om ungefär tio år kan Iran ha uppnått kapacitet att angripa Europa med kärnvapen. Men, som Noam Chomsky elegant uttrycker det, är möjligheten att ”Iran launching a missile out of the blue is about on the level of Europe being hit by an asteroid” (Chomsky, mejl till författaren., 2007-06-21).

Bedrägeriet bakom det påstådda iranska kärnvapenhotet sträcker sig till ett annat väldebatterat ämne, nämligen Förenta staternas missilförsvar, som anläggs i Polen och Tjeckien. Utrikesminister Rice har vid upprepade tillfällen hävdat, att missilförsvaret är riktat mot ”asteroidmissilerna” från länder som Iran och Nordkorea.

Detta är en hjälplöst illa dold osanning, eftersom varken Iran eller Nordkorea utgör ett hot mot Europa – och definitivt inte mot USA.

Personligen är jag på intet vis expert på ballistik, men det lilla jag vet ger följande vid handen. Om du har för avsikt att skjuta ner en ballistisk missil vill du helst göra det när den befinner sig i början av sin halvt elliptiska bana, alltså när den är på väg uppåt och är förhållandevis långsam. Under inga omständigheter vill du försöka jaga ifatt och träffa missilen i motsatt ända av halvellipsen, dvs. på väg nedåt, när den kan uppnå hastigheter inemot 4 km/s. I en sådan hastighet hade det förmodligen inte spelat någon roll om missilen haft storleken av en Atlantkryssare - du hade inte träffat den ändå. Det går helt enkelt för fort. Med detta i åtanke och med en minimal kännedom av geografiska förhållanden blir det därför uppenbart, att om USA hade för avsikt att bygga en missilsköld riktad mot t.ex. Iran så hade man gjort det i grannlandet Irak. Därifrån hade man haft möjlighet att upptäcka avfyrade missiler och sedan sätta in effektiva motmedel mot dessa. Belägna i Polen och Tjeckien blir sådana missilsköldar verkningslösa.

Men mot vem och vilka är då missilförsvaret riktat, och av vilken anledning?

Spörsmålen har bl.a. diskuterats i Etc. tidigare ("Den verkliga nukleära faran", 2006-04-13).

I en värld med endast en kvarvarande supermakt söker Förenta staterna cementera den positionen. Enligt statsvetarna Keir A. Lieber och Daryl G. Press gör man bl.a. detta bäst genom att sträva efter att uppnå det som kallas för Nuclear Primacy (Lieber & Press, The Rise of U.S. Nuclear Primacy, Foreign Affairs, March/April 2006). Detta är den moderna världens motsvarighet till MAD (Mutual Assured Destruction). Snart 20 år efter kalla krigets slut har USA förmågan att slå ut en stor majoritet av Rysslands och Kinas försvarskapacitet, i händelse av ett amerikanskt överraskningsanfall på länderna.

Det är ljuset av dessa fakta, som missilförsvaret måste ses.

Av naturliga skäl är missilförsvaret värdelöst mot Rysslands hela kärnvapenarsenal. De enda omständigheterna, som missilförsvaret är till nytta, är om Ryssland endast får iväg ett fåtal missiler efter det att man blivit angripna av Förenta staterna.

Den poängen är inte förlorad på Vladimir Putin, Rysslands auktoritäre president och f.d. KGB-agent.

Då missilförsvaret uppenbart är riktat mot Ryssland känner sig landets ledning förståeligt hotade. Putin själv har deklarerat, att Ryssland nu bygger nya kärnvapen, något som USA gjort under en längre tid. Putin har också förklarat, att inget missilförsvar i världen kommer att kunna stoppa de nya vapnen.

Vi talar alltså om en ömsesidig upprustning, som kan få oanade konsekvenser – både genom Rysslands undermåliga varningssystem och genom den ökade risken för kapningar av stridsspetsar.

Det är idag en illa dold sanning, att terrorhotet ökat explosionsartat sedan invasionen av Irak 2003. Många säkerhetsexperter menar, att med fler terrorister och fler ryska missiler i transit genom det vidsträckta landet, är det bara en tidsfråga innan något allvarligt inträffar där. Samtidigt har länder som Iran lärt sig läxan från invasionerna av Afghanistan och Irak: om du inte kan försvara dig löper du stor risk att bli invaderad. Resultatet är ökad osäkerhet, misstänksamhet, terrorism och beroende av kärnvapen.

Likt spindeln i nätet sitter dessutom redan världens enda supermakt och insisterar på sin självutnämnda rätt att attackera vem som helst, när som helst och hur som helst. Sammantaget bildar de här faktorerna ett hot, som mycket väl kan vara det största mänskligheten hittills ställts inför.